Det här är ett hastverk. As in ”jag har haft nakna naglar i över ett dygn – let’s go compensate!”-hastverk. Jag har alltså haft omålade naglar hela helgen, och nyss tog min tvångsmässiga sida över vilket resulterade i det här:

Jag är verkligen dålig på att:
1. Göra ett bra jobb under tiden jag målar.
2. Göra touchup eftersom.. nåväl, se punkt ett.
3. fyll i eget klagomål.

I alla fall – det här lacket sparade jag till en dag då jag skulle ha mycket kortare naglar än vad jag har nu, eftersom mörkröda lack (heck, röda lack överlag) inte riktigt är min cup of tea på långa naglar. Det ser oftast rätt – hur ska jag säga det här fint – billigt ut.
Men eftersom jag hade ångest över bristen av lack på klorna nyss så stoppade jag helt enkelt ned handen i lådan med lack och drog ett på vinst och förlust. När jag tittade så var det Loft-y Ambitions. Så här är den.

Lacket är fantastiskt vackert, det går inte att säga emot. Det är inte lika vackert att leka med dock. Det finns en anledning till att naglarna ser ut som dom gör och det beror till stor del på att lacket är väldigt rinnigt.
Visst, det räcker med ett flödigt lager (då man får vänta som fan på att det ska torka innan man typ, rör sig), eller två lite tunnare (men alltså, hur kul är det då? Och nej, jag hade verkligen ingen bra parentesgrej att skriva om det just nu.)

Lacket i sig är dock galet, sjukt, sinnesförvirrat vackert. Mörkt rött utan att bli lila, torktiden är snabb, beroende på hur tjockt lager man väljer att kleta på såklart och finishen är blank. Jag knarkar visserligen överlack som valfri deltagare i Jersey Shore missbrukar sprit och dåliga hårprodukter, men jag skulle kunna ha det här utan ett lager Seche Vite.

Jag kommer att vara tvungen att kapa naglarna snart, och då kommer jag att frossa i murrigt röda färger. Det här kommer att vara en favorit, även fast det är ett rinnigt lack som gärna vill starta ett förhållande (eller dejta intensivt) med nagelbanden. Vem är jag att säga att det är fel?