Jag är en smula trött på mig själv idag, och jag tror att det kan anas i bilderna, valet av färger och det allmäna kaoset som en vattenmarmorering innebär. Det har helt enkelt varit en crappy, crappy day.

Fast inte så crappy att jag inte har lekt med naglarna, för är det något som kan få mig på bra humör när jag är ensam hemma så är det just det – pysslet med naglarna.
Anyhoo, jag var så jäkla sugen på att testa vattenmarmorering. Det finns en rad duktiga människor där ute som kan det här så mycket bättre än jag, men det är lite som med allt annat – man måste öva för att bli bra. Så jag tänkte att ”what the heck, den här torsdagen kan ju inte bli sämre, let’s frikkin play”.
Nu blev jag inte särskilt mycket gladare av resultatet, men under tiden jag gjorde det här så fick jag en idé. Min understimulerade lilla valnöt till hjärna (seriöst, är jag den enda som anser att dom nötterna ser ut som hjärnor?) kläckte idén att köra en liten temagrej. Over there at Sminkan har man sminkat sig baserat på böcker, jag tänkte göra det baserat på musik. För jag lyssnade på en enda låt under tiden jag gjorde det här. En 80-talsdänga som fick mig att bli kär för en herrans massa år sedan. Låten i sig har alltid varit en av mina favoriter och den har hållit i alla år just för att den är så galet bra.
Nu vill jag inte besudla denna vackra komponering genom att berätta vilken det är, men idéen föddes. So let’s roll with it, peeps.

Med jämna mellanrum tänker jag därför slänga upp en Spotifylänk till en viss låt, och samtidigt slänga upp bilder på hur jag har tolkat den genom nagellack.
När man läser den meningen ser det väldans ytligt ut, men vad fasen – ni är med mig eller hur?
(rätt svar på just den frågan är ”ja”, om nu någon tvekade).

Men nu börjar vi här. Tragic and magic:

(ta den filmreferensen om ni kan)