Jag kan ibland, min asociala sida till trots ogilla att ni inte just nu står i mitt vardagsrum. Eller ja, ni skulle ha stått här för en stund sedan. Jag gjorde nämligen något som jag inte sett innan på alla de nagelbloggar jag följer. Sure, det k a n ju ha hänt innan att någon a n n a n gjort samma sak, men jag har faktiskt inte sett det. Jag gick heads over heal och körde en snedmanikyr (ja, det är ett oerhört eget uttryck) med två holos – och dansade satan samtidigt. Jag hade en gammal 80-talsdänga snurrandes i huvudet (okej, den gick på repeat) och just den här låten har jag älskat sedan jag var lill-liten. Sen är det som för alla andra, shit happens och man tappar bort låtar. Som jag gjorde med den här. För ett par veckor sedan blev jag dock uppmärksammad på att artisten ifråga inte alls har ramlat ned i oblivion (idol-deltagare anyone?) utan tvärtemot har skrivit en massa låtar. Och dom är bra.
Men det finns en sång som jag kopplar ihop med den här artisten, och det har jag gjort sedan jag var liten stinta och smyglyssnade på storebrors plattor fast jag inte fick.
Jag har länge funderat över texten och vad den kan betyda, för jag har en sådan klar känsla för den. Så jag lyssnade på den lite mer moderna, akustiska versionen. Lyssnade på texten som en person i min ålder kan göra – fattade fortfarande ingenting. Så vi kör på me – the 80’s version.

Alltså, vi snackar MUS här va. Det kommer inte fram i bilderna så som det ser ut, men jag har från början två helt olika hololack på naglarna. Det är Greta och det är Siw. I went all frikkin in och tejpade järnet för att det skulle bli lite skillnad…. men nja.

Anyhoo – det finns papper på att inte ens artisten ifråga gjorde någon effort – texten är bara ett sammelsurium så jag kan med gott samvete göra samma lika.

Jag ger er The Riddle.

Fast det finns en akustik version som Nik gör som är helt frikkin magisk. Jag har redan letat fram lacken till den versionen så det kommer snaet en dubbelpost.