Tack vare Andrea insåg jag att jag skrev fel namn på det här lacket innan. Så går det när man har lite för mycket i huvudet och lite för lite koll. Ber om ursäkt!

Jag skulle ha postat ett inlägg förra onsdagen som avhandlade gladporr och lite sånt, men det blev ite av. det ligger fortfarande och skvalpar. Vad kan jag säga – ibland händer livet, och det är bara att åka med.

Jag har dessutom sorg. Japp, naglarna är kapade nåt jävulskt. Det är ju inte som att jag får något medlidande på grund av det från min omgivning heller, för ingen som inte är nagelnörd förstår vilket trauma det är.

I alla fall, jag kletade på lite lack på stumparna och här är resultatet. ”Bronze green” från Mavala, två flödiga lager. Helt okej, rätt fint och vid fototillfället hade jag burit det i tre dagar, utan överlack. Så, väl godkänt för brist på chipp och sånt.

Nu ska jag ta itu med nästa musiktolkning. Det kommer att bli en svensk artist som har en förkärlek till att promenera jävligt långt om vårarna.
Kan ni gissa vem det är?